From the Swedish Magazine 'Aktuell Fotografi' No. 12 Dec. 1977. (120 pages)
 
TURE  SJOLANDER
 
"en kuppman i svensk fotografi"

 
Citatsamling med kommentar av Rune Jonsson.
1977
 
 
Tidningsrubrikerna på detta uppslag ger en begränsad bild av Ture Sjolanders aktiviteter på bildkonstens område. Sidantalet i Aktuell Fotografi skulle inte räcka  för att återge alla pressklipp som hans aktiviteter renderat honom!
 
 
Ture Sjolander debuterade 1961 som bildkonstnär med en bildutställning i sin födelsestad Sundsvall. Han kallade utställningen på Sundsvalls Museum för 'fotoGRAFIK'.  Den nu bortgångne konstnären Öyvind Fahlström skrev katalogtexten till utställningen. Vi citerar: 'en enskilds fotografs resurser räcker inte för att experimenten skall kunna drivas på bredden och på djupet. Sverige har nyligen fått sin första studio för elektronisk musik. När kommer fotografer och målare att ges tillfälle att utforska detta nomansland mellan deras hävdvunna frontlinjer?'
Utställningsbilderna var meterstor svartvit grafik utförd med ljusets och vissa kemikaliers hjälp. En del bilder var i färg som åstadskommits genom oxidering av silvret i fotopapperet med hjälp av heta glansplåtar.
Kurt Bergengren recenserade utställningen i Aftonbladet  och skrev: ' Han kallar sig inte fotograf utan sätter titeln fotografiker och det nya i hans bilder är främst tekniken. Sjolander anvisar flera nya vägar - genom att återföra fotografin till de tidigaste fotokemiska experimenten.'
I Konstrevy No.1 1963 presenteras Ture Sjolanders experiment utförligt och i samband med detta ställde han ut sin grafik på Gallerie Observatorium i Stockholm tillsammans med konstnärerna Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg.
Åke Daun skrev i Folket den 29 mars 1963: ' Han kallar sig fotografiker, en sammansmältning av fotograf och grafiker, och han har - det låter som en dröm - lyckats smälta samman fototekniken med det fria bildskapandet. Från denna tekniska plattform tar Sjolander oss med på resor till verkligheten, men på andra spår än dem vi prövat förut.'
Ludvig Rasmusson skrev i studenttidningen Gaudeamus: ' Genom att variera sina formella uttryckssätt från tavla till tavla visar han inte en brist på personlighet. Han misstror bara den personlighet i konsten som består i att göra likadana tavlor och vill tvinga betraktaren att se förbi formen och in mot innehållet.'
 
STÄLLA UT, STÄLLA IN.
 
1964 hade Sjolander erfarit ordets betydelse i konstsammanhang och funderat över det  s.k. realistiska fotografiets nostalgiska makt över tidningsläsare och TV-tittare. Inspirerad av fotoautomaten som han själv lät fotografera sig i, utförde han sedan en svit grimasporträtt med vidvinkel som han presenterade på Gallerie Karlsson i Stockholm. Utställningen var en protest mot 'ordet och den förljugna fotografiska s.k. verkligheten' enligt hans eget katalogförord.
Det blev en omstridd och omskriven utställning.
Alf Nordström i Dagens Nyheter skrev: ' Alla vänner av skön och välartad kamerakonst varnas allvarligt för att ta närmare del av denna utställning, som bjuder på gallskrik och grimaser, vindande ögon och skräckstudier i kvinnokött. Men de som är intresserade av att se en fotograf gripa in i den aktuella kulturdebatten bör inte försumma 'Ni är fotograferad'. Utställningen känns onekligen befriande. Nihilismen bränner som en blåslampa på näthinnan, det gamla och invanda sveds bort, och ögonen börjar se på nytt.'
Polisen i Adolf  Fredriksdistriktet blev nedringd av upprörda besökare. Chefen kom på inspektion men fann inget sedlighetssårande i fotografierna.  I  TV-aktuellt visade Ulf Thoren upp delar av utställningen och Sjolander myntade begreppet ' om man skall ställa ut så skall man ju inte ställa in '. Under de två veckor utställningen varade kom det omkring 10.000 besökare, många lockade av TV-presentation.
Detta fick Sjolander att fundera på nya distributionsformer för bildutställningar. Via TV och utomhusutställningar borde publikunderlaget kunna breddas.
Under tiden gick debatten vidare i tidningarna. I Expressen skrev Katja Walden att '...konstnären uppnått sitt mål, redan när vi reagerar, när något händer mellan oss och fotografiet. På raka spåret efter Ulf Linde, i popkonstens år och någon månad efter New York-kvällarna är allt  ännu möjligt och Ture Sjolander har låtit något hända också inom fotografin.'
På Nordisk Rotogravyrs förlag kom ocksp en s.k. Expobok med bilder från utställningen och Erland Törngren skrev i Arbetaren: ' Bredvid Sjolanders bilder kan det mesta på den ambitiösa utställningen häromåret av 'Svenskarna sedda av 11 fotografer' verkar rena rama medeltiden. 'Ni är Fotograferad' är ett av de djärvaste kuppförsöken, ett av de fräckaste öppningsdragen som drabbat svensk fotografi.'
 
MULTIKONST, CENSUR OCH  ÅSIKTSBALANS.
 
 
I April 1965 hade Sjolander arbetat fram den första svenska modellen för en multikonstutställning. Lunds Konsthall och Gävle Museum var de två utställningslokalerna. Tio utomhusplatser för affischering i Stockholm ingick liksom ett nyproducerat TV-program. Ett första försök att göra TV-konst direkt för mediet prövades tillsammans med producenten Kristian Romare SRTV och filmfotografen Lars Svanberg.
TV-programmet var uppbyggt på de redan i TV och i tidningarna visade grimasbilderna och kallades: 'Har Ni tänkt på att foto...? '
Hela utställningsensemblen fungerade utmärkt men TV-ledningen totalcensurerade programmet. En het debatt om förmynderi, moral och censur följde i pressen under en  lång tid framöver.  I Kvällsposten den 24 April 1965 frågade Sjolander: 'Varför skall bilder översättas i ord? '
Bengt Olvång skrev i Stockholms Tidningen den 6 Juli 1965: ' Ture Sjolanders TV-inslag är framburit av en varm mänsklighet och en bisarr, upprorisk humor. Ett av de mest 'chockerande' inslage består av ett grandiost Vivaldistycke illustrerat med en liten pojke som petar sig i näsan. Allra grövst uppträder dock Sveriges-Radio-Television. Där gör sig enskilda avdelningschefer till självutnämnda censorer, som i 'svenska folkets namn' raderar ut programinslag som Sjolanders TV-film- Varje tanke på att låta åsikter och värderingar utveckla sig fritt är dem främmande. Radiomonopolet vakar över 'åsiktsbalansen' och bromsar alla försök att förskjuta den i radikal riktning.'
Jonas Sima skrev i Stockholms Tidningen den 23 October 1965: ' Sjolander har också åsikter och ett socialt temperament. Han har gjort sådan film jag helst will se - och göra.'
I Dagens Nyheter skrev Mauritz Edström den 28 Oktober 1965: ' Han prövar helt enkelt våra attityder till fotot genom att sätta in det i oväntade sammanhang. När han placerar in sina förstoringar på affischtavlorna och sedan filmar av dem, känns resultatet verkligen utmanande: vilka uttrycksresurser ligger inte obrukade under spindelväven av konventionell bildsyn!'
 
NUMRERAT OCH SIGNERAT.
 
Någon offentlig motivering till censuren kunde dock inte TV-ledningen prestera och trots upprepade försök att få vissa delar av programmet  sänt meddelade dåvarande radiochefen sekreterare i brev till Sjolander att radio-TV chefen inte önskade någon telefonkonversation i frågan. Men Sjolander skulle få göra en ny film.
Detta är ett belysande exempel på var gränsen för 'moralen' gick i det svenska samhället 1965. Att ställa ut i ordets verkliga bemärkelse och därvid utnyttja TV-mediets resurser i direkt konstnärligt syfte var otänkbart. I synnerhet om man som Sjolander fotograferat Kungliga Akademien för de Fria Konsternas nakenmodeller och därtill fogade grimaser.
På Gallerie Karlsson i Stockholm öppnade Sjolander en ny utställning där han förvandlat sitt bildmaterial i en ny teknik. Med hjälp av silk-screen-tekniken hade han framställt bilder på duk och papper. Ett traditionellt och rumsrent sätt att presentera ett i andra sammanhang 'olämpligt' bildmaterial. Bilderna var utförda i silver och vitt, ett utmärkt sätt att beskriva en illusion. Ett sätt att själv beskriva sin inställning till verklighet och bild.
Målningarna och de grafiska bladen var numrerade och signerade precis på det sätt såsom samhällets konventioner kräver.
Det nya materialet - duk och grafiskt konstpapper - lockade ut konstresencenterna denna gång.
I Dagens Nyheters Konstkrönika den 22 January, 1966, skrev OLLE GRANATH: 'Tekniken har de amerikanska pop-konstnärernas opersonlighet, men i motivet finns så mycket mer intresse för bildinnehållet. De spännande bilderna på utställningen är där man ser kollosalfotona på någon brandgavel i stan ovanför människorna, som glider förbi på gatan som anonyma skuggor utan att reagera inför de nya provocerande inslagen i stadsbilden. I brådskan kanske de inte uppfattat provocationen utan bara likheten. Det är något kusligt suggestivt över dessa bilder, som påminner om den dokumentära filmen 'Ögat' som visades på biograferna för något år sedan.'
 
ETT STÄNK AV DADA.
 
När Annagreta Dyring i Populär Fotografi 1968 gjorde en sammanfattning av vad som hänt inom den svenska fotografin skrev hon bl.a.: ' Större eko på det svenska planet gav en något senare företeelse där Ture Sjolander har mycket att stå till svars för som initiativtagare. Det var de utsträckta tungornas tid. Grimasen i bild fick uttrycka en provokativt defensiv attityd genemot en möjligen alldeles för förväntansfull omvärld. Den avsåg att få upp en brygga mellan bild och däst betraktare, vore den så av löje beskaffad. Fotots demokrati fick en ny infallsvinkel. Den traditionella tystlåtenheten och de utnötta presentationsvägarna hade fått diskussionsvärdiga alternativ. En brygga således. Det spelade ingen roll - gör det i varje fall inte så här efteråt - om bryggan bestod av högaktning, den accepterades även om den var gjord av vämjelse eller avsky. Något av surrealism, ett stänk av dada. Huvudsaken var att betraktaren fick något att bita i.
Sjolanders fräcka revolt mot standardtänkande och fotografisk konformism kom i sin utpräglade form före andra försök i denna riktning i vårt land. Den rev gott i tankehärvor och bildgrubbel.'
 
MEST MULTI AV MULTIKONST.
 
TV-chefen Nils Erik Baerendtz kalled upp Sjolander till sitt tjänsterum och ett nytt avtal träffades för en TV-produktion. Sjolander inbjöd sin 'bäste vän och ovän', konstnären Bror Wikström till ett samarbete på det nya verket. Detta arbete resulterade i nögot som Sjolander redan skisserat på i sin förra film, nämligen en upplösning - en distortion - av bilden. Något av en protest mot själva bilden. Det nya elektroniska verket kallades för 'TIME'.
Det journalistiska synsättet, som då liksom nu utmärker TV, definierade konstverket som 'film', men Sjolanders bilder har sällan låtit sig inordnas under några speciella rubriker. Hela hans verksamhet går ju ut på att överskrida de konventionella bildbegreppen och med hjälp av olika tekniker utforska varje bilds inneboende resurser.
På den av SRTV och Konstfrämjandet arrangerade Multikonst I, 1967 presenterades statiska bilder från 'TIME',  i silk-screen på duk. Signerade och numrerade av konstnärerna. Dessa konstverk presenterades i en serie TV-program från de etthundra olika utställningsplatserna i landet. Men Sjolanders och Wikströms originalverk 'TIME', sändes dock ett halvt år innan Multikonst I, 1967, hade premiär. Så kan det gå när inte haspen är på!
 
ELEKTRONISKT MÅLERI.
 
'TIME', var liksom 'Har Ni tänkt på att foto...?' gjorda för TV med TV,s teknik och grundfunktioner för ögonen. Liknande elektroniska konstverk har sedan raketartat producerats på olika håll i världen. Videoart är nu ett etablerat begrepp. En amerikansk videoartist, Nam June Paik  (född i Korea), har tillämpat samma metoder vid framställning av sina verk efter det att Sjolander-Wikström demonstrerat 'TIME' både personligen och i TV för honom. På rekomendation av Moderna Museets dåvarande chef Pontus Hulten sökte Sjolander 1966 ett statligt konstnärs stipendium och han fick 6.000 kronor. Hulten hade bl.a. skrivit att: 'Sjolander har under senare år med stor iderikedom sysslat med projekt som sammanför  många och dyrbara förfaringssätt. Eftersom hans uppslag hör till de mest intressanta som framkommit på senare tid, vore det tacknämligt om han kunde komma i åtanke.'
Vilket han således gjorde.
I December 1966 reste Sjolander till London, Paris och Hamburg och fick av den franska televisionen (ORTF) en inbjudan att arbeta fram ett nytt verk. Tillsammans med journalisten Lars Weck, som då bodde i Paris, skisserades ett nytt 'program' kallat 'MONUMENT'. Ett samarbete som blev upptakten till ett omfattande mediakonstprojekt med enpublik på uppskattningsvis 150 miljoner. Lars Weck skrev i Dagens Nyheter den 4 February 1967 (innan samarbetet startat): ' Ture Sjolander har inte använt sin första längre utlandsvistelse till vallfärder till allmänt kända monument, om man nu inte räknar televisionen dit. Att arbeta direkt för TV finner han intressant både därför att man gör varje människas hem till ett galleri och därför att det ger så många tekniska möjligheter.'
Svensk Televisions intresse vaknade först sedan både den tyska och franska televisionen ställt upp på Sjolanders ideer. Produktionen kom till stånd genom  Kristian Romare på den svenska televisionen. Flera europeiska länder lät sända det färdiga verket som också i stor skala omformades till olika slags grafiska produktioner: LP-skivan 'Monument' med Hansson/Karlsson, Boken 'Monument', med förord av bl.a.  Bengt Feldreich och TV-tekniker, utomhusutställningar och galleriutställningar. Andra konstnärer inspirerades av bildmaterialet och färgsatte bildre ur 'Monument' i olja och i olika textila applikationer.
'Monument'-bilder visade på 5th Biennale i Paris hösten 1967 och Pierre Restany - en av Europas mest initierade konstkritiker - skrev att han på grund av en Sydamerikaresa tyvärr inte kunde närvara vid hela evenemanget utan fick nöja sig med de sista dagarna.: ' Men bättre sent än aldrig. Jag blev frapperad över Sjolanders verk, av deras absoluta modernism. Av hans säkra instinkt, hans poetiska användning av massmediets teknologi, en ikonografisk frigörelse på informationsteknisk nivå, på massornas språk. Sjolanders verk, som i sig förenar konst och teknik, blir ett försök att bevara vår poetiska överlevnad, en sant mänsklig, eller ännu hellre humanistisk insats i detta ords moderna betydelse.'
 
SIGNERADE TV-MOTTAGARE.
 
I mars 1967 formulerade Sjolander-Weck ett slags manifest i en tidning kallad  Bazaar no. 1 (utgiven av Gallerie Karlsson i Stockholm): ' Konstgalleriet måste komma till folket, tvärtom går bevisligen inte om man begär att konst skall få betydelse för mer än en minoritet. Utan att underkänna våra vanligaste gallerier eller Moderna Museets beundransvärda roll måste man konstatera att de i omfång inte på långa vägar kan mäta sig med ett medium som TV - den hittills effektivaste av våra distributionsformer för bilder.
De flesta är överens om  televisionens slagkraft, men i konstsammanhang brukar man endast räkna med televisionen som en publicitets maskin. TV kan göra program runt en utställning, förklara och locka  besökaren till själva källan, som är de in natura utställda föremålen. Få är vakna för att televisionen självt är ett medium och ett galleri för den bildskapande konstnären. Här spökar åter myten om originalet, den 'grej' som ensam är 'själva konsten'. En eftergift till samma myt är det när konstnärerna på 'Multikonst' ombeds handsignera alla sina hundra exemplar. Det hade varit mera logiskt att trycka, d.v.s. 'maskinsignera', ett massfabricerat konstföremål. Arbetar man direkt för TV-rutan med elektroniken som pensel skulle förmodligen ingen komma på ideen att låta konstnärer resa runt och signera alla miljonerna TV-mottagare.'
 
1968 studerade Ture Sjolander satellitsändningarna från NASA's rymdfärder runt månen tillsammans med sexhundra miljoner andra TV-tittare. Studiet resulterade i en ny TV-produktion för Sveriges Television kallad: 'Space in the Brain'. Färgtelevisionen hade nu kommit och det föll sig naturligt för en konstnär att kommentera dessa historiska händelser med ett nytt verk.
Ett nytt avtal med Sveriges Television träffades denna gång mellan Sjolander, Bror Wikström, Lars Svanberg och Sven Hoglund. Fotografen Lennart Nilsson levererade en nytagen bild av det mänskliga ögat sett från insidan och NASA's bildavdelning bidrog med det bästa filmmaterialet från alla tidigare rymdfärder. Den slutliga kommentaren i deras 'rymdopera' var en elektronisk färgexplosion. Temat i verket var två poler: den ena det vi kallar rymden - som vi inte vet så mycket om ännu -  och den andra - det människan registrerar genom ögat - och som vi heller inte vet så mycket om. Detta och människans fåfänga var den rymd - space - som konstnärerna avsåg. Ur detta statiska bildmaterial producerades posters och gobelänger. Hansson/Karlsson svarade för musiken till TV-'programmet'. En LP skiva gavs ut.
 
 
GARBO  --  CHAPLIN.
 
En bildanalys på den mystiska Greta Garbo blev Sjolander nästa ämne 1970. Den här gången var det inte frågan om elektroniskt bearbetade alster utan vanliga doumentära bilder. Ett både dokumentärt och kommersiellt framgångsrikt projekt.
Bilder boken om hennes liv utgavs på flera språk i bl.a. USA, Canada, England och Tyskland.
 
Chaplins 'My Life in Pictures' var Ture Sjolanders idee och som kompensation för uppläggningen av denna bok beställde familjen Chaplin en grafisk portfölj innehållande 30 st. serigrafier, 60 x 60 cm. Portföljerna var signerade och numrerade av Sjolander samt autograferade av Charles Chaplin. Sjolander har intevjuat både Chaplin och Garbo och han kallar dessa samtidens stora för 'bilder'. Det är ju som sådana de mötts av sin miljonpublik.
 
360 degree ELEKTRONIKSKULPTURER.
 
Närmast i tur för Sjolander står ett experiment av ovanligare slag. Den 3-dimensionella fototekniken har hittills endast använts för reproduktion. Genom en elektronisk bearbetning av filmremsan efter liknande principer som han tidigare tillämpat, är det nu möjligt att på ett fritt konstnärligt sätt skapa 3-dimensionella skulpturer i hologramteknik. Ett sådant nydanande inom bildkonsten är mycket kostnadskrävande varför, ' den enskilde konstnärens resurser inte räcker för att experimenten skall kunna drivas på bredden och djupet. Sverige har nyligen fått sin första studio för elektronisk musik. När kommer fotografer och målare att ges tillfälle  att utforska detta nomansland mellan deras hävdvunna frontlinjer?', för att sluta med ett citat som inledde den här citatsamlingen. D.v.s. vad Öyvind Fahlström skrev om Sjolander 1961.
 
 
Rune Jonsson
Aug. 1977.
 
 

 
From the Swedish Culture Magazine
 
KANNIBAL
 
No: 3/1985
 
by
 
CHRISTIAN WIGARDT / ERIK OHLSSON
(kvoteringar)
 
 
"MANNEN SOM SKAKADE TV-HUSET"
 
TURE SJOLANDER
 
 
"1966 sände svensk television i en kanal - svartvitt förstås. Det häftigaste som  hittills visats var Per Oscarsson som drog av sig långkalsongerna i Hylands hörna och orsakade folkstorm. I detta folkhemska lugnvatten, innan Jan Myrdal ens fått Vietnambatongen i huvudet, började konstnärerna Ture Sjolander och Bror Wikström experimentera med TV-mediet som konstform.
Varför göra litografier i 100 exemplar när det går att sprida konstverket till8, 50, 100 miljoner människor via TV och satelliter, resonerade de. Men viktigast av allt var protesten mot själva TV-bilden med ett fritt och direkt konstnärligt ingrepp.
Men det gick trögt att få stöd för att förverkliga ideerna. Ramarna var minst sagt snäva. Det visste Ture Sjolander sedan tidigare. Året innan, 1965, hade han gjort ett första försök att göra TV-konst direkt för mediet - och blivit stoppad.  Programmet,  'Har ni tänkt på att foto...', var inplanerat i tablån men totalcencurerades av TV-ledningen. 'Jag har aldrig fått någon hållbar motivering till cencuren', säger Ture Sjolander i dag.
Kanske berodde det på att han fotograferat nakenmodeller i groteska vinklar och vilt grimaserande människor. Tillsammans med Oscarssons kalsonger ger det en bra bild av gränsen för moralen i Sverige 1965."
 
 
 
"Ture har sin atelje i en rosa träkåk på Gärdet i Stockholm, omgärdad av staket, mystiska skulpturer och hotfulla skyltar som varnar för hunden.
En bitter enstöring som sitter och kurar i sitt örnnäste och drömmer om de glada åren på 60-talet ?
Inte alls. Ture är fräsch och välpressad och ser klart yngre ut än sina 47 år.
 
Först några persondata:
Kungastipendiat. Står ej i telefonkatalogen och hans telefonsvarare är en av de mest svårforcerade.
Den första i Sverige, och antagligen också internationellt, som insåg videons och TV;s möjligheter för konst, kultur och avancerad kommunikation. Redan 1966 ville han sprida sina artvideos (fast det ordet inte var uppfunnit då) via satellit.
Multimediakonstnär som bland annat samarbetat med rockbandet Hansson&Karlsson. Hologramexpert. Författare till böcker om Greta Garbo och Charles Chaplin. Grundare av föreningen Video-NU-Videocentrum.
 
Förutom dessa visioner har Sjolander en rad andra projekt på gång. Han försöker få statliga medel till att dokumentera den offentliga konsten i Sverige (eller blir det McDonalds som sponsor?), han vill filmatisera Erik Lundqvists bok 'Ingen tobak, ingen hallelulja' (optionsrätt klar och kontrakt skrivit med Ann Zacharias och Måsen Film), han planerar en resa till Papua Nya Guinea och han prpagerar ständigt för ett positivt användande av den nya tekniken, till exempel satelliternas möjligheter."
 
 
"VILLE GE POPKONSTEN PÅ NÖTEN"
"Sjolander började grunna över TV-mediets möjligheter och dess genomslagskraft. Han fann en samarbetspartner i Bror Wikström, ett jättelöfte från Konstakademien - som vänt ryggen åt dem som kallat honom 'löfte'. Sjolander och Wikström bildade ett radarpar som gick egna vägar, bortom popkonsten, vid den tiden den mest extrema konstriktningen.
Vi ville ge popkonsten på nöten, såtillvida att vi ville använda dom där stortavlorna utomhus som popkonstnärerna var inspirerade av och göra uttrycket på den platsen där reklamen satt.
Bror och jag var som hund och katt, vi jobbade på ett helt nytt tema, jobbade ett och ett halvt natt och dag på manifestationer, TV, utomhus, fotoutställningar och gallerier. Jag minns att Bror annonserade inne bland galleriannonserna i Dagens Nyheter: 'TankensGalleri', Kungsträdgården. Det var inget 'galleri', Kungsträdgården är ju alltid tankens galleri, den bild man får på näthinnan. Bror har lämnat konsten nu, han kan inte gå tillbaka och måla tavlor, han kan inte gå tillbaka i tiden. Biffmålarna hatade honom för att han låg före dem, både konstnärligt och akademiskt. Hela min verksamhet under de här åren var en protest mot ordet. Konstkritikerna skrev och skrev och trodde och tyckte. 'Skriv ni', tänkte jag."
 
 
"Kom för tio år sedan med ett färdigt ideepaket om en videostudio för forskning, utbildning och produktion. (Det har bordlagts i åratal av Kulturådet, som idag klagar över att beredskapen inför satellitprogram är dålig.) "
 
"Uppvaktade 1974 samtliga partier tillsammans med Bror Wikstrom. Krav: Höjning av Statens Konstråds budget för konstnärlig utsmyckning av offentliga lokaler. Hos vpk-ledaren Hermansson var klädseln arbetarkavaj, hos Bohman finskjortan och gråa kostymen. Resultat: Höjning från 3.7 till 11 miljoner.
(Ture har inget emot epitetet 'Kameleontmästaren'. "Jag kan det normala och vedertagna i samhället. Samtidigt är jag uttråkad av det. Jag laddar upp mig genom vårdslösa svängar... för att känna friheten.")
 
Så där ja. Till den ovanstående katalogen kan man tillägga att Ture Sjolander, om någon, kan kallas den svenska videokonstens fader. Arrangörerna av Videofestivalen i Stockholm i Februari-Mars lyckades övertala Sjolander att komma dit och berätta hur det hela började i Sverige. Ture dök upp, oklanderligt klädd i vit kostym och gammalrosa slips:
"Vi ville att konstnärena verkligen skulle ställa ut, inte ställa in på museer och gallerier", började Ture. Festivalens sista kväll visade Ture Sjolander sitt stoppade TV-program från 1965 på en 6x7 meter stor duk, strax efter föreställningen med amerikansk punk och undergroundvideo."
 
 
" -  Bildkonsten befinner sig idag i samma situation som litteraturen gjorde innan boktryckarkonsten uppfanns". Ett typiskt Sjolander-citat 1963. Han förklarar:
" - Ta en målare som Ulf Rahmberg, som gör symboliska bilder med starkt politiskt innehåll. Han jobbar ett halvår med en tavla - använder den dyraste duken och de dyraste oljefärgerna.
Sen säljer han den till nån tandläkare som stänger in den i nåt jävla vardagsrum.  Det är aldrig nån som får se den. När han har ett så viktigt symboliskt budskap, borde han måla på skithus papper med plakatfärg och få ut det på vykort, posters, video och television! Helst via satellit!
Distributionen är lika viktig som konsten: att kommunicera om kommunikation är lika angeläget som själva uttrycket för kommunikationen.
MonaLisa tavlan är inte intressant i sig, det är växelspelet mellan människorna som tittar på tavlan som blivit intressant. För tavlan i sig är det nästan ingen som är intresserad av, den är slut efter tre minuters tittande.
Oyvind Fahlstrom uttryckte det så här en gång: ' Häng upp en Rembrandt, den flyter ihop med korkmattmönstret efter en vecka'.
Det är bara en myt, en inbillning, att den skulle ha ett levande och fortsatt värde och att man kan se den på nytt nästa dag och nästa dag... Det måste vara fullkomligt tokiga människor som har en sådan upplevelseförmåga."
 
 
"KONSTHAJARNA."
Oyvind Fahlstrom dog 1976 och när vi träffar Ture Sjolander hänger delar av Fahlstroms produktion på ett av Stockholms mer pretentiösa gallerier. Vi såg utställningen och fick en lätt svindelkänsla, eller var det äckel? Fahlstroms protester mot USA;s krigsföring i Vietnam säljs ut för halvmiljonen styck, och då handlar det om grafiska blad.
"Det är intressant, men egentligen inte så konstigt", säger Ture. "För det första: jag tror inte att Fahlstrom försökte uttrycka en protest, han kopplade in en modern händelse utveckling...." (magasinet/tidningen skadad oläsbart).
 
 
"KRAFT OCH ILSKA"
"Sjolander talar snabbt, välformulerat och övertygande. Han springer runtt i stugan och plockar fram klipp med citat som styrker hans teser. Han kan säkert vara en besvärlig jävel.
- En gång i tiden var jag ute och pratade konst med några komunfullmäktigegubbar. Jag föreslog att jag skulle få göra en grej med ett fingeravtryck i cement, där reflorna var en och en halv meter höga. Ja, det var ju en rolig idee, sa en kommungubbe. Man får väl tänka sig att det blir kommunalfullmäktige ordförandens finger avtryck då...
- Jag känner mig handlingsförlamad. Kan inte se någon utveckling. Jag kan inte göra som Michelangelo, sätta yxan i marken framför kommunalfullmäktiges ordförande och säga: 'Det var ju min idee, alltså mitt fingeravtryck i verket'.
I de socialistiska länderna är konsten också marknadsstyrd. Där finns kravet uppifrån: 'Din djävla konstnär, du skall måla en gubbe som slår med en slägga'. Så konstnärerna anpassar sig och blir duktiga fotografmålare."
 
"Ta konstföreningarna i Sverige. De är en enorm maktfaktor. Det finns 400 föreningar som lär ha 400.000 medlemmar tillsammans, på Atlas Copco, ICA, Honeywell Bull, ta vad ni vill. Det är en kul grej för dom som sitter vid en bildskärm om dagarna, dom får lite status när dom kan hålla på med konst på fritiden.
För att dom skall käpa in något till sina konstlotterier måste det vara något som all gillar, något insmickrande. Det här har konstnärerna blivit medvetna om så de målar något som alla kan gilla - istället för att vara panka."
 
Christian Wigardt/Erik Ohlsson
 
1985
 

 
 
Utstallningar/Installations och televiserade konstverk 1961 - 1969
 
Info after 1969 please go to Google Search at Worldwide Web
 

 
 
1961     Light Paintings, Sundsvalls Museum, Sundsvall,  Sweden
 
 
1963     Light Paintings, Galleri Observatorium, National University Stockholm, Sweden
 
            Light Paintings, White Chapel Art Gallery, London, UK
 
 
1964     "Ni ar fotograferad" (1),  Galleri Karlsson, Stockholm, Sweden
 
 
1965     "Ni ar fotograferad"(2), "The rule of Photography", Lunds Konstahll, Lund, Sweden
 
             "Ni ar fotograferad" (2), "The rule of Photography", Gavle Museum, Gavle, Sweden
 
             "Ni ar fotograferad"(3), "The rule of Photography", outdoor exhibition/installation on
             huge billboards, Stockholm City, Sweden, in connection with his television experiment;
             "The rule of Photography"(4).
             In time, 24 April 1965  inaugural  show at Gyllene Cirklen,
             Stockholm, Sweden with the great muscian Ben Webster as special guest.
 
             "The rule of photography"(4) Film show att Pistol Teatern, Stockholm, Sweden with
             Don Cherry as special guest.
 
             Ovanstaende konstverk/material var utstallda pa en rad andra gallerier runt Sweden,
             samma ar.
              
             Multi Konst, landsomfattande konstprojekt pa 100 olika gallerier runt Sverige med 100
             participerande konstnarer.
             
             Ture Sjolander och Bror Wikstrom planerar ett  samarbete  for televisions experiment,
             Electronic Painting. 
 
 
1966     "The rule of Photography" (5). Second exhibition at Galleri Karlsson, Stockholm, Sweden
             foljt av en rad av andra samlingsutstallningar  runt Sverige, med samma material.
             
             "TIME", Electronic Painting, (Sjolander/Wikstrom) 15 minuters electronic artwork (b/w) televised by
             Swedish Television. 
 
 
1967      "MONUMENT", Electronic Painting, (Sjolander/Weck) 15 minuters electronic artwork (b/w), Swedish Television,
1968      televised  to an approx. of 150 million audience, in several European countries, among them;
             France, Italy, Switzerland. Ett omfattande multimedia project beskrivet i Gene Youngblood's
             book: "Expanded Cinema" 1970 and by a catalogue text by Pierre Restany.
 
1969      "Space in the Brain", Electronic Painting, (Sjolander/Wikstrom/Swanberg/Hoglund) 30 minuters electronic artwork
             (Colour experiment), televised by Swedish Television  in connection with the NASA authentic
             moon landing.
 

 

Dr. Gary Svensson om Ture Sjölander

2000

 

 

"Who, in fact, knows anything about pictures? And why do we understand so little about visual semantics? Photography and motion pictures have existed for 100 years, television for 50. Despite this, pictures have not attained more than a purely illustrative function. Why? Probably, because most of our pictures are created by Word people. In fact, roughly half the items on TV today could just as well be broadcast on radio instead." This is a quotation from a paper "The impact of New Technology on the Development of Culture" presented by Ture Sjölander at the World Conference on Culture in Stockholm march 31 -  april 2 1998.

Ture Sjölander (f. 1937), som debuterade med en separatutställning på Sundsvall Museum år 1961, har gjort sig känd som experimentell fotograf och avantgardekonstnär. Till skillnad från flera andra här presenterade konstnärer, finns en del dokumentation om Sjölander. En utförlig tidig presentation återfinns i Konstrevy nummer ett 1963 och en senare i Aktuell Fotografi december 1977. Den tidigare presentationen skedde efter utställningen på Galleri Observatorium med Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg, då Sjölander just hade etablerat sig som konstnär.

Samma år medverkade han på en samlingsutställning på White Chapel Art Gallery i London och hade också meriterat sig för Statens Konstnärsstipendium samt Stockholms Stads kulturstipendium. Den senare presentationen från 1977 gjordes efter det att Sjölander producerat en större väv efter fotografiska förlagor till Polar Musik AB.

Sjölander var en pionjär inom det som kom att kallas "new media"  Öyvind Fahlström skrev i förordet till Sundsvallsutställningen:

Till fotografikerna som han kallar dem som känner sig otillfredsställda med dialektiken i den traditionelle fotografens förhållande till motivet: när han ser sig om efter motivet är han motivets suveränt väljande och vrakande herre - i samma ögonblick han rör utlösaren har han blivit motivets slav utan möjlighet att (annat än schatteringsvis) som målaren omforma, utesluta, framhäva i motivet. (Från Öyvind Fahlströms förord "Om Ture Sjölanders fotografik" till utställningen 1961.)

1964 kom Ture Sjölander att bli vida omskriven i samband med utställningen Ni är fotograferad Galleri Karlsson (24/10-13/11). Det är fullt tänkbart att galleriet genom denna kontroversiella utställning genast fann sin status, som ett av Stockholms mest inflytelserika gallerier för politisk konst såväl som för sub- och motkultur. Vid tiden för Sjölanders utställning framfördes stark kritik mot denna, till synes dadaistiska, form av fotografi, bland annat från Ulf Hård af Segerstad. Samma år ställde också en bekant från Sundsvall, Sven Inge de Monér, ut på Galleri Karlsson. Tillsammans med ytterligare en konstnär, Bror Wikström, kom de under sextiotalet att inleda olika samarbeten. De tre intresserade sig för elektroniska bildexperiment där Sjölanders kontakter inom SR/TV kom att spela en avgörande roll. Sjölander beskriver inte 60-talet som revolution utan som en re-evolution och har i efterhand förklarat hur han som konstnär försökte att arbeta med olika typer av medier. Exempelvis med filmerna TIMEoch MONUMENT, vilka båda visats i svensk TV men också uppmärksammats utomlands. Han var en drivande person i projektet "multikonst" som genomfördes av producenten till Monument - Kristian Romare. Detta tas upp i Rune Jonssons artikel från 1977 på följande sätt:

I TV-Aktuellt visade Ulf Thorén upp delar av utställningen och Sjölander myntade begreppet "om man skall ställa ut så skall man ju inte ställa in". Under de två veckor utställningen varade kom det omkring 10.000 besökare, många lockade av TV-presentationen. Detta fick Sjölander att fundera på nya distributionsformer för bildutställningar. Via TV och utomhusutställningar borde publikunderlaget kunna breddas. ("Ture Sjölander - en kuppman inom svensk fotografi", Aktuell Fotografi, 12, 1977.)

Det var många i det tidiga 1960-talet som uppmärksammade Ture Sjölanders konstnärskap. Experimentfilmerna Time och Monument kom att bli höjdpunkten av Sjölanders framgångar under 1960-talet. Bland senare projekt märks Video Nu i Stockholm. I sin breda produktion och ambition har Ture Sjölander bland annat uppmärksammats då han under 1970-talet tagit de första färgfotografierna av Greta Garbo eller haft Sir Charlie Chaplin som modell. Sjölander är numer verksam i Australien.

 

Gary Svensson.

 

Digitala Pionjärer, Carlsson Bokförlag, 2000, sid 64-65