Swedish Language below on page.

Svenska texter längre ner på sidan!

citat from:


Aktuell Fotografi


 no 12, Dec 1977 (120 p.)

The headlines on this spread give a limited picture of Ture Sjolander's activities in the area of visual arts. The number of pages of Aktuell Fotografi would not suffice to render all the newspaper clippings in which he has featured!

In 1961, Ture Sjolander made his debut as a visual artist with a visual exhibition in his native town Sundsvall. He called the exhibition at Sundsvalls Museum 'photoGRAPHICS'. The late artist Öyvind Fahlström wrote the text for the catalogue of the exhibition. We quote: "one single photographer's resources are not enough for the experiments to be conducted widely and in depth. Sweden has recently inaugurated its first studio for electronic music. When will photographers and painters be given the opportunity to explore this no-man's-land between their time honoured frontlines?"

The photographic light paintings of the exhibition were approximately a couple of square meters, black and white graphic prints, produced with the help of light and various chemicals. Some of the images were in colour, made by oxidising the silver of the photo paper with the help of a burning hot flat-iron.

Kurt Bergengren reviewed the exhibition in the afternoon paper Aftonbladet. He wrote: "He does not call himself a photographer, but a photo-graphic artist, and what is new about his pictures is first and foremost the technique he uses. Sjolander indicates many new paths - by bringing back the art of photography to its earliest photochemical experiments."

In the magazine Konstrevy, no 1 1963, Ture Sjolander's experiments are presented in depth, and in connection with this, he exhibited his graphic art at the Gallerie Observatorium in Stockholm, along with artists Lars Hillersberg and Ulf Rahmberg.

Åke Daun wrote in Folket, on the 29th of March, 1963: "He calls himself a photo-graphic artist, a union of photographer and graphic artist. He has successfully managed - it sounds like a dream - to combine photographic methods with free artistic creativity. From this technological platform, Sjolander takes us along on trips to reality, but along other roads than the ones we have tread before."

Ludvig Rasmusson wrote in the student paper Gaudeamus: "By varying his formal ways of expressing himself from one painting to the next, he does not show a lack of personality. He simply does not trust that form of personality in art, which consists in making one painting look like the next one, and he wishes to force the viewer to look beyond form, towards content."

Alf Nordström of the morning paper Dagens Nyheter wrote: "All those who like pretty and well-behaved photo-art are seriously warned against having a closer look at this exhibition. It offers howls and grimaces, cross-eyed faces and horror studies of the female flesh. But all those who are interested in seeing a photographer entering the current cultural debate, should not neglect seeing 'You have been photographed.' The exhibition has a very liberating feel to it. Its nihilism leaves a burning imprint on your retina and the conventional images are burned away. Your eyes begin to see anew."

In the news program Aktuellt, Ulf Thoren showed parts of the exhibition, and Sjolander coined the expression "We want to exhibit, not to inhibit." During the two weeks that the exhibition was shown, some 10,000 people came to see it, many of them attracted by the TV presentation.

In the afternoon paper Expressen, Katja Walden wrote: " … the artist has reached his goal, already when we react, when something happens between us and the photograph. After Ulf Linde, in the year of pop art and a couple of months after the New York-nights, everything is still possible. Ture Sjolander has made something happen in the area of photography."

Erland Törngren wrote in the paper Arbetaren; "His images make most of what we saw the other year, at the ambitious exhibition 'Swedish people as seen by 11 photographers,' look medieval. 'You have been photographed' is one the bravest attempts of a coup, one of the boldest opening moves, that has ever hit Swedish photography."



On April 24, 1965, in the paper Kvällsposten, Sjolander asked: "Why do pictures have to be translated into words?"

On July 6, 1965, Bengt Olvång wrote in the paper Stockholms Tidningen: "Ture Sjolander's television appearance is characterised by a warm humaneness and a bizarre, uproarious sense of humour. One of its most 'shocking' features is composed of a grand piece of Vivaldi music, illustrated by a little boy who is picking his nose. However, what is really most shocking, is the way in which the Broadcasting Corporation is acting. Heads of department become self-appointed censors, and in the name of 'The Swedish People', they erase program features, such as Sjolander's TV film. The thought of letting opinions and values develop freely is totally foreign to them. The broadcasting monopoly watches over people's opinions and hinders all attempts at moving in any radical direction."

Jonas Sima wrote in Stockholms Tidningen, on October 23, 1965: "Sjolander also has opinions and a social temperament. He has produced the kind of film I want to watch - and produce."

On October 28, 1965, Mauritz Edström wrote in Dagens Nyheter: "He is simply testing our attitudes in relation to the photography, by placing it in unexpected contexts. When he places his enlargements on billboards and then films them, the result is really challenging: what resources of expression can't we find lying idle under the old cobweb of conventional views on pictures!"

In the Dagens Nyheter's art column, Olle Granath wrote on the 22nd of January, 1966: "The technique has the impersonality of the American pop-artists, but in the motif, there is so much more interest in the contents of the picture. The exciting pictures of this exhibition are those where you see these gigantic photographs posted on some empty outdoor wall-space above people's heads - people who are rushing past on the street like anonymous shadows, without reacting to the new and provoking elements of their town. Being in such a hurry, they may not have seen the provocation, but only the resemblance. There is something eerily suggestive about these pictures, which remind you of the documentary movie 'The Eye' that was shown on movie theatres some years ago."

In 1968, when Annagreta Dyring of the magazine Populär Fotografi, resumed what had happened in Swedish photography, she wrote this among other things: "Ture Sjolander was the instigator of a recent event that caused great resonance in the world of Swedish photography. It was at the time of poked tongues. The grimace in the picture became the expression of a provocatively defensive attitude towards a perhaps too expectant world around us. It meant to build a bridge between the picture and the bloated spectator, even if it were to be built out of ridicule. It gave another angle to the democracy of the photograph. The traditional silence and the worn-out ways of presenting things had gotten alternatives worthy of discussion. In other words, it was a bridge. It did not matter (at least it does not matter looking at it in hindsight) if the bridge was built out of deep respect, it was accepted even if it consisted of disgust or horror. It was somewhat surrealistic, with a hint of dada. The main thing was to give the viewers something to sink their teeth into. Sjolander's cheeky revolt against standardised thinking and photographic conformism preceded - in its pronounced form - other attempts at doing the same thing in this country. It disturbed obsolete ways of thinking in the field of traditional visual art."



Electronic painting.

'TIME,' as well as 'Have you thought about the role of photography…?' , were produced for television, which its technology and basic functions in mind. Similar electronic works of art have since rapidly been produced in different places of the world. Video art is now an established notion. An American video artist, Nam June Paik (born in Korea), has applied the same methods when producing his works, after having Sjolander- Wikström show him 'TIME', both in person and broadcast on Swedish television. Pontus Hultén, the former director of the Museum of Modern Art in Stockholm, recommended that Sjolander should apply for a government artist grant of SEK 6,000, in 1966. Hultén wrote: "In recent years, Sjolander has, showing great skills of inventiveness, worked on projects that bring together several different, but costly proceedings of work. Since his ideas are among the most interesting ones that have appeared in recent years, I would highly recommend you to consider him for this grant." And Sjolander got the grant.

In December of 1966, Sjolander went to London, Paris and Hamburg, and got an invitation to produce a new piece of work from the French television (ORTF). Along with the foreign correspondent of the leading morning paper Dagens Nyheter, Lars Weck (who was studying at the Sorbonne University in Paris at the time), he outlined a new "program" called 'MONUMENT'. This collaboration marked the beginning of a large-scale media art-project with an audience of approximately 150 million people. Weck wrote in Dagens Nyheter on the 4th of February, 1967 (before the beginning of their co-operation): "Ture Sjolander has not used his first long sejour abroad to go on pilgrimages to widely known monuments, unless you consider television one. He finds it interesting to work directly for television, both because it makes every person's home a gallery, and because it gives the artist so many technical possibilities."

The Swedish Broadcasting Corporation did not show any interest until both the French and the German television companies had invited him to work with them. The Swedish TV-production was brought about by Kristian Romare. Several European countries broadcasted the completed production, which was also transformed into different graphic productions on a large scale, there was the LP-record 'Monument' with Hansson/Karlsson, the book 'Monument' with a preface written by Bengt Feldreich and TV technicians (among others), there were outdoor- and gallery exhibitions. Others artists were inspired by the visual material and coloured images from 'Monument' in oil-colour and in various textile fabrics. Images from 'Monument' were shown at the 5th Biennale in Paris, in the fall of 1967. Pierre Restany - one of Europe's most respected art critics - wrote that unfortunately he was unable to attend the whole event because of a journey to South America, but had to settle for the last few days: "But better late then never. Sjolander's works struck me with their absolute modernism. I was also struck by his acute instincts, his poetic use of the technology of the mass-medium - an iconographic liberation on the level of information technology - all in the language of the masses. Sjolander's works of art, which combine art and technology, become an attempt to preserve our poetic survival. It is a truly humane, or rather humanistic achievement, in the modern sense of the word."

In March, 1967, Sjolander-Weck formulated a kind of manifesto in the magazine Bazaar (no.1, published by the Galleri Karlsson in Stockholm): "The art gallery has to come to the people, obviously it is not working the other way round. At least not if you are asking for art to be meaningful to more than a handful of people. Without failing or most popular galleries, or the admirable role of the Modern Museum of Art, one has to acknowledge that they in no way can compete with a medium such as television for range - it is our so far most effective means of distributing images. Most people will agree that television is extremely effective, but in art circles television is seen as nothing more than a publicity-machine. Television can produce programs on an exhibition, explaining and attracting visitors to the source itself, which consists of the de facto exhibited objects. Few people are ready to agree that television itself is a medium and a gallery for the visual artist. They are again haunted by the myth of the original, the "thing" which is "art itself." It is a concession to this same myth, when the artists of Multiart are asked to sign an edition of 1/300 copies. It would have been more logical to print, that is, machine sign a mass-produced piece of art. If you work directly for the TV screen, with electronics as your brush, no one would probably think of having artists travelling around, signing all the millions of television monitors."

In 1968, Ture Sjolander, along with 600 million other viewers, studied the satellite transmissions from NASA's spaceflights around the moon. This study resulted in a new production for the Swedish Broadcasting Corporation, called 'Space in the Brain.' People now had colour TV, and it seemed natural for an artist to comment on those historic events with a new piece of work.

A new agreement was made with the Swedish Broadcasting Corporation, this time with Sjolander, Bror Wikström, Lars Svanberg and Sven Höglund. The photographer Lennart Nilsson delivered a recently taken picture of the human eye as seen from the inside, and NASA's photo department contributed with the best film footage from all their previous spaceflights. The final commentary of their "space-opera" was an electronic explosion of colour. The theme of the production was two poles: one, which we call space (and that we do not know so much about yet), and the other, that which a person registers through the eye (and which we do not know too much about either). This, and man's vanity, was that 'space' which the artists referred to. Tapestries for interior design and world-wide best-selling posters were produced out of this static visual material. Hansson/Karlsson made the music for the TV-"program." An LP-record was also released.



In 1970, Sjolander's next project was a analytical photo-essay, a book on the mysterious Greta Garbo (published by Harper&Collins, New York 1971). This time he was working with ordinary documentary pictures, nothing was electronically manipulated. The book was a success, both commercially and as a documentary.

The Garbo biography was published in several countries, such as the United States, Canada, the UK, Sweden and Germany.

Chaplin's "My life in pictures," was Ture Sjolander's idea, and as a compensation for him letting them take over the book project and the dummy of the book, Chaplin's family ordered an edition of a graphic art portfolio containing 30 different screen-prints, 60 x 60 cm. The portfolios were signed were signed and numbered by Sjolander and autographed by Charlie Chaplin. Sjolander has interviewed both Chaplin and Garbo and he calls those two great contemporary stars "images." It is as such, that they have been met by their audience of millions of people.

Rune Jonsson

August 1977

Translated from Swedish by Linda Henriksson.


From the Swedish Culture Magazine


No 3:1985

"In 1961, Swedish television only broadcasted on one channel, in black and white of course. The most upsetting thing that had been shown so far, was Per Oscarsson taking off his longjohns in the family entertainment program Hylands Hörna, and this caused a public outcry. It was in those quiet backwaters, at a time when Jan Myrdal had not yet been hit on the head with the Vietnam billy stick, that the artists Ture Sjolander and Bror Wikström started experimenting with the TV medium as an art-form. Why produce 100 litographies, when you can distribute your work of art to 8, 50, 100 people via television and satellites?, they wondered. But most important was the protest against the traditional use of the television technology itself, and turning a media-development into a free and artistic intervention became necessary.

However, it was difficult to find the necessary support to realise their ideas. The framework was very narrow, but Ture Sjolander already knew this. The year before, in 1965, he had made a first attempt to produce television art, directly for the medium, and he was stopped. The program, "Have you thought about the role of photography…?", was already in the TV-guides, but it was completely censored by the direction of the Broadcasting Corporation. "They have never given me any valid justification for their censorship," Ture Sjolander says today.

Perhaps it was censored because he had photographed nude models from grotesque angles and wildly grimacing people? Along with Oscarsson's longjohns, this provides us with a clear image of how far you could go in the Swedish society of 1968.

"Ture lives in a pink wooden house on Gärdet in Stockholm. It is surrounded by fences, mysterious sculptures and menacing beware-of-the-dog signs. Is he a bitter recluse, who is hiding away in his nest, while dreaming about the happy '60s? Not at all. Ture looks fresh and wears well-ironed clothes, looking a lot younger than 47.

First, some personal details:

Recipient of a Royal Artist Grant. He is not listed in the telephone directory, and it is extremely difficult to get through to his answering machine. He was the first person in Sweden, and probably internationally, who realised the possibilities of video and television for art, culture and advanced communication. As early as 1966, he wanted to distribute his "video art" (even though the word was not yet invented) via satellite.

He is a multi-media artist who has collaborated with, among others, the rock band Hansson&Karlsson. Hologram expert. Author on books about Greta Garbo and Charles Chaplin. Founder of the association Video-NU-Videocentrum (with 150 members and fifteen corporate members).

Except for being a visionary, Sjolander has a bunch of other projects coming up. He is trying to get government funding so he can document the public art in Sweden (or will McDonald's be the sponsor?). He wants to make a movie out of Erik Lundqvist's book "No tobacco, no Hallelujah" (he has already bought the film rights from the author, and a contract has been signed with the production company Måsen and the author) and Ann Zacharias. He is planning a trip to Papua New Guinea.

Sjolander started thinking about the possibilities of the TV medium and its power to connect with its audience. He found a partner in Bror Wikström, who was a major talent at the Royal Academy of Fine Arts. However, he had turned his back on those very people calling him a talent. Sjolander and Wikström became inseparable and they followed in no one's footsteps, they went beyond pop art, which was the most extreme art form at the time.

We wanted to punch pop art in the face, meaning that we wanted to use those big outdoor billboards and wall spaces in subway stations for example, that inspired the pop artists, and we were inspired to use this space as an art space, not for commercial purposes.

Bror and I were "best friends and enemies" at the same time, we were working on a completely unexplored theme, we worked day and night for one and a half years with a new manifest, on television, on photo exhibitions and galleries. I remember Bror advertising among the ads for galleries in Dagens Nyheter: "Gallery of Thought - outdoor exhibition" in Kungsträdgården (the King's Gardens) in Stockholm city. But it was not a "gallery" as such. Kungsträdgården is always a gallery of thought, the image that remains on your retina. Bror has left the art world now, he cannot go back to painting, he cannot turn back the time. The "bijouterie-painters" hated him because he was so far ahead of them, both artistically and academically. My activities in those years were a protest against the word. The art critics were writing away, expressing guesses and opinions. "You go ahead and write," I thought. "Ten years ago I presented a complete presentation about a video studio for research, education and production (it has been postponed for years by the Art Council of Sweden, that is complaining about how badly prepared we are for satellite programs today!).


"I called on all the political parties in 1974 together with Bror Wikström.


increase in the budget of the Government Art Council for Public Art, for the purpose of artistically humanising public places. At the communist party leader's, the clothing was a working class jacket, at the right wing party leader Boman's, the clothing was Sunday-best shirt and a grey suit.


the budget increased from SEK 3,7 million to 11 million! (Ture does not mind the epithet Cameleon Master).


"I know what is normal and acceptable in society, and at the same time I am bored with it. Sometimes I psyche myself up by behaving recklessly … to feel free." There you go. To the above catalogue, we may add that Ture Sjolander, if anyone, can be named the father of Swedish video art. The curators of the International Video Festival in Stockholm, held from February through March, managed to convince Sjolander to come there and talk about how it all began in Sweden. Ture showed up, immaculately dressed in a white suit and pink tie. Ture began by saying: "We wanted the artist to really exhibit, not to inhibit at museums and galleries." On the last night of the festival, Ture Sjolander showed the TV program that had been stopped in 1965, on a 6x7 m big screen, just after the show about American punk and underground videos. "- Visual art of today is at the same stage that literature was before Gutenberg's invention of the printing press." This is a typical quote from Sjolander in 1963. He explains: "Let's take an artist such as Ulf Rahmberg, who paints symbolic paintings with a very political content. He works six months on a painting, using the most expensive canvas and oil paint. Then he sells it to some damn wealthy dentist who shuts it up in his private living room. When he has such an important symbolic message, he should paint on toilet paper with poster paint and distribute it on postcards, posters, video and television! Preferably via satellite!

The distribution is just as important as art itself: to communicate about communication is just as important as the mode of communication. The Mona Lisa-painting is not interesting per se, it is the interplay between the people looking at the painting that has become interesting. Because almost no one is interested in the painting, its power of attraction is over after three minutes."

Öyvind Fahlström once put it this way: "Hang up a Rembrandt on your wall, it will blend in with the pattern of the linoleum within a weeks time. It is just a myth, an illusion, that it its value is alive and continuous and that you can look at it anew one day after the next … People who can experience that must be completely crazy."

Öyvind Fahlström died in 1976 and when we meet Sjolander, parts of Fahlström's production is hanging on the walls of one of Stockholm's more pretentious galleries. We looked at the exhibition and felt slightly vertiginous, or perhaps nauseous? Fahlström's protests against the US warfare in Vietnam were sold for approximately SEK 500,000 a piece, and then we are talking about graphic prints. "It is interesting, but really not that strange," Ture says. "First of all: I do not believe that Fahlström tried to express a protest, he connected a modern series of events… "(the magazine is ruined and the text illegible).

"Sjolander speaks fast, is well articulated and convincing. He runs around in his house, finding newspaper clippings with quotes to support his ideas. I am sure he can be a difficult bastard.

- Once I was invited to talk about public art with some old local government councillors. I suggested that I'd make something with big fingerprints in concrete, where the grooves of the fingerprint would be about 1/2 metre tall. 'Well, isn't that a funny idea,' said one of the old councillors, 'one would have to hope that it were to be the city mayor's fingerprints then.' I felt completely fed up and paralysed by the whole thing, by the disrespect of an original idea. I couldn't see any development. I couldn't do what Michelangelo did, which was shoving the axe into the ground in front of the councillor and say: 'It was my concept, therefore it will be my fingerprints.'

In the socialistic countries, art is also governed by the politicians' wishes. There is a pressure from above: 'You bloody artist, we want you to paint a worker who is using a sledge hammer.' So the artists adapt, and become clever "photographic" painters. 'Just look at the art clubs in Sweden. They have tremendous power. There are 400 clubs, and it is said that they have about 400,000 members altogether, at Atlas Copco, ICA, Honeywell Bull, whatever. It's a fun thing for those who sit in front of their computer screens all day long, they get a bit of status if they can do some art-thing in their spare time. For them to buy something for their art raffles, it had better be something ingratiating. Artists are aware of this now, so they paint something that will please the majority - instead of going broke.


Christian Wigardt / Erik Ohlsson 1985

Translated from Swedish by Linda Henriksson.

Dr. Gary Svensson om Ture Sjölander


"Who, in fact, knows anything about pictures? And why do we understand so little about visual semantics? Photography and motion pictures have existed for 100 years, television for 50. Despite this, pictures have not attained more than a purely illustrative function. Why? Probably, because most of our pictures are created by Word people. In fact, roughly half the items on TV today could just as well be broadcast on radio instead." This is a quotation from a paper "The impact of New Technology on the Development of Culture" presented by Ture Sjölander at the World Conference on Culture in Stockholm march 31, april 2 1998.

Utstallningar/Installations, televiserade konstverk
1961 - 1969
Info after 1969 please go to Google Search at the Worldwide Web

1961     Light Paintings, Sundsvalls Museum, Sundsvall,  Sweden
1963     Light Paintings, Galleri Observatorium, National University Stockholm, Sweden
            Light Paintings, White Chapel Art Gallery, London, UK
1964     "Ni ar fotograferad" (1),  Galleri Karlsson, Stockholm, Sweden
1965     "Ni ar fotograferad"(2), "The rule of Photography", Lunds Konstahll, Lund, Sweden
             "Ni ar fotograferad" (2), "The rule of Photography", Gavle Museum, Gavle, Sweden
             "Ni ar fotograferad"(3), "The rule of Photography", outdoor exhibition/installation on
             huge billboards, Stockholm City, Sweden, in connection with his television experiment;
             "The rule of Photography"(4).
             In time, 24 April 1965  inaugural  show at Gyllene Cirklen,
             Stockholm, Sweden with the great muscian Ben Webster as special guest.
             "The rule of photography"(4) Film show att Pistol Teatern, Stockholm, Sweden with
             Don Cherry as special guest.
             Ovanstaende konstverk/material var utstallda pa en rad andra gallerier runt Sweden,
             samma ar.
             Multi Konst, landsomfattande konstprojekt pa 100 olika gallerier runt Sverige med 100
             participerande konstnarer.
             Ture Sjolander och Bror Wikstrom planerar ett  samarbete  for televisions experiment,
             Electronic Painting. 
1966     "The rule of Photography" (5). Second exhibition at Galleri Karlsson, Stockholm, Sweden
             foljt av en rad av andra samlingsutstallningar  runt Sverige, med samma material.
             "TIME", Electronic Painting, (Sjolander/Wikstrom) 15 minuters electronic artwork (b/w) televised by
             Swedish Television. 
1967      "MONUMENT", Electronic Painting, (Sjolander/Weck) 15 minuters electronic artwork (b/w), Swedish Television,
1968      televised  to an approx. of 150 million audience, in several European countries, among them;
             France, Italy, Switzerland. Ett omfattande multimedia project beskrivet i Gene Youngblood's
             book: "Expanded Cinema" 1970 and by a catalogue text by Pierre Restany.
1969      "Space in the Brain", Electronic Painting, (Sjolander/Wikstrom/Swanberg/Hoglund) 30 minuters electronic artwork
             (Colour experiment), televised by Swedish Television  in connection with the NASA authentic
             moon landing.

Dr. Gary Svensson om Ture Sjölander


"Who, in fact, knows anything about pictures? And why do we understand so little about visual semantics? Photography and motion pictures have existed for 100 years, television for 50. Despite this, pictures have not attained more than a purely illustrative function. Why? Probably, because most of our pictures are created by Word people. In fact, roughly half the items on TV today could just as well be broadcast on radio instead." This is a quotation from a paper "The impact of New Technology on the Development of Culture" presented by Ture Sjölander at the World Conference on Culture in Stockholm march 31 -  april 2 1998.

Ture Sjölander (f. 1937), som debuterade med en separatutställning på Sundsvall Museum år 1961, har gjort sig känd som experimentell fotograf och avantgardekonstnär. Till skillnad från flera andra här presenterade konstnärer, finns en del dokumentation om Sjölander. En utförlig tidig presentation återfinns i Konstrevy nummer ett 1963 och en senare i Aktuell Fotografi december 1977. Den tidigare presentationen skedde efter utställningen på Galleri Observatorium med Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg, då Sjölander just hade etablerat sig som konstnär.

Samma år medverkade han på en samlingsutställning på White Chapel Art Gallery i London och hade också meriterat sig för Statens Konstnärsstipendium samt Stockholms Stads kulturstipendium. Den senare presentationen från 1977 gjordes efter det att Sjölander producerat en större väv efter fotografiska förlagor till Polar Musik AB.

Sjölander var en pionjär inom det som kom att kallas "new media"  Öyvind Fahlström skrev i förordet till Sundsvallsutställningen:

Till fotografikerna som han kallar dem som känner sig otillfredsställda med dialektiken i den traditionelle fotografens förhållande till motivet: när han ser sig om efter motivet är han motivets suveränt väljande och vrakande herre — i samma ögonblick han rör utlösaren har han blivit motivets slav utan möjlighet att (annat än schatteringsvis) som målaren omforma, utesluta, framhäva i motivet. (Från Öyvind Fahlströms förord "Om Ture Sjölanders fotografik" till utställningen 1961.)

1964 kom Ture Sjölander att bli vida omskriven i samband med utställningen Ni är fotograferad Galleri Karlsson (24/10-13/11). Det är fullt tänkbart att galleriet genom denna kontroversiella utställning genast fann sin status, som ett av Stockholms mest inflytelserika gallerier för politisk konst såväl som för sub- och motkultur. Vid tiden för Sjölanders utställning framfördes stark kritik mot denna, till synes dadaistiska, form av fotografi, bland annat från Ulf Hård af Segerstad. Samma år ställde också en bekant från Sundsvall, Sven Inge de Monér, ut på Galleri Karlsson. Tillsammans med ytterligare en konstnär, Bror Wikström, kom de under sextiotalet att inleda olika samarbeten. De tre intresserade sig för elektroniska bildexperiment där Sjölanders kontakter inom SR/TV kom att spela en avgörande roll. Sjölander beskriver inte 60-talet som revolution utan som en re-evolution och har i efterhand förklarat hur han som konstnär försökte att arbeta med olika typer av medier. Exempelvis med filmerna TIMEoch MONUMENT, vilka båda visats i svensk TV men också uppmärksammats utomlands. Han var en drivande person i projektet "multikonst" som genomfördes av producenten till Monument , Kristian Romare. Detta tas upp i Rune Jonssons artikel från 1977 på följande sätt:

I TV-Aktuellt visade Ulf Thorén upp delar av utställningen och Sjölander myntade begreppet "om man skall ställa ut så skall man ju inte ställa in". Under de två veckor utställningen varade kom det omkring 10.000 besökare, många lockade av TV-presentationen. Detta fick Sjölander att fundera på nya distributionsformer för bildutställningar. Via TV och utomhusutställningar borde publikunderlaget kunna breddas. ("Ture Sjölander, en kuppman inom svensk fotografi", Aktuell Fotografi, 12, 1977.)

Det var många i det tidiga 1960-talet som uppmärksammade Ture Sjölanders konstnärskap. Experimentfilmerna Time och Monument kom att bli höjdpunkten av Sjölanders framgångar under 1960-talet. Bland senare projekt märks Video Nu i Stockholm. I sin breda produktion och ambition har Ture Sjölander bland annat uppmärksammats då han under 1970-talet tagit de första färgfotografierna av Greta Garbo eller haft Sir Charlie Chaplin som modell. Sjölander är numer verksam i Australien.



Gary Svensson.



Digitala Pionjärer, Carlsson Bokförlag, 2000, sid 64-65

From the Swedish Magazine 'Aktuell Fotografi' No. 12 Dec. 1977. (120 pages)
"en kuppman i svensk fotografi"
Citatsamling med kommentar av Rune Jonsson.
Tidningsrubrikerna på detta uppslag ger en begränsad bild av Ture Sjolanders aktiviteter på bildkonstens område. Sidantalet i Aktuell Fotografi skulle inte räcka  för att återge alla pressklipp som hans aktiviteter renderat honom!
Ture Sjolander debuterade 1961 som bildkonstnär med en bildutställning i sin födelsestad Sundsvall. Han kallade utställningen på Sundsvalls Museum för 'fotoGRAFIK'.  Den nu bortgångne konstnären Öyvind Fahlström skrev katalogtexten till utställningen. Vi citerar: 'en enskilds fotografs resurser räcker inte för att experimenten skall kunna drivas på bredden och på djupet. Sverige har nyligen fått sin första studio för elektronisk musik. När kommer fotografer och målare att ges tillfälle att utforska detta nomansland mellan deras hävdvunna frontlinjer?'
Utställningsbilderna var meterstor svartvit grafik utförd med ljusets och vissa kemikaliers hjälp. En del bilder var i färg som åstadskommits genom oxidering av silvret i fotopapperet med hjälp av heta glansplåtar.
Kurt Bergengren recenserade utställningen i Aftonbladet  och skrev: ' Han kallar sig inte fotograf utan sätter titeln fotografiker och det nya i hans bilder är främst tekniken. Sjolander anvisar flera nya vägar - genom att återföra fotografin till de tidigaste fotokemiska experimenten.'
I Konstrevy No.1 1963 presenteras Ture Sjolanders experiment utförligt och i samband med detta ställde han ut sin grafik på Gallerie Observatorium i Stockholm tillsammans med konstnärerna Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg.
Åke Daun skrev i Folket den 29 mars 1963: ' Han kallar sig fotografiker, en sammansmältning av fotograf och grafiker, och han har - det låter som en dröm - lyckats smälta samman fototekniken med det fria bildskapandet. Från denna tekniska plattform tar Sjolander oss med på resor till verkligheten, men på andra spår än dem vi prövat förut.'
Ludvig Rasmusson skrev i studenttidningen Gaudeamus: ' Genom att variera sina formella uttryckssätt från tavla till tavla visar han inte en brist på personlighet. Han misstror bara den personlighet i konsten som består i att göra likadana tavlor och vill tvinga betraktaren att se förbi formen och in mot innehållet.'
1964 hade Sjolander erfarit ordets betydelse i konstsammanhang och funderat över det  s.k. realistiska fotografiets nostalgiska makt över tidningsläsare och TV-tittare. Inspirerad av fotoautomaten som han själv lät fotografera sig i, utförde han sedan en svit grimasporträtt med vidvinkel som han presenterade på Gallerie Karlsson i Stockholm. Utställningen var en protest mot 'ordet och den förljugna fotografiska s.k. verkligheten' enligt hans eget katalogförord.
Det blev en omstridd och omskriven utställning.
Alf Nordström i Dagens Nyheter skrev: ' Alla vänner av skön och välartad kamerakonst varnas allvarligt för att ta närmare del av denna utställning, som bjuder på gallskrik och grimaser, vindande ögon och skräckstudier i kvinnokött. Men de som är intresserade av att se en fotograf gripa in i den aktuella kulturdebatten bör inte försumma 'Ni är fotograferad'. Utställningen känns onekligen befriande. Nihilismen bränner som en blåslampa på näthinnan, det gamla och invanda sveds bort, och ögonen börjar se på nytt.'
Polisen i Adolf  Fredriksdistriktet blev nedringd av upprörda besökare. Chefen kom på inspektion men fann inget sedlighetssårande i fotografierna. 
I  TV-aktuellt visade Ulf Thoren upp delar av utställningen och Sjolander myntade begreppet ' om man skall ställa ut så skall man ju inte ställa in '. Under de två veckor utställningen varade kom det omkring 10.000 besökare, många lockade av TV-presentation.
Detta fick Sjolander att fundera på nya distributionsformer för bildutställningar. Via TV och utomhusutställningar borde publikunderlaget kunna breddas.
Under tiden gick debatten vidare i tidningarna.
I Expressen skrev Katja Walden att '...konstnären uppnått sitt mål, redan när vi reagerar, när något händer mellan oss och fotografiet. På raka spåret efter Ulf Linde, i popkonstens år och någon månad efter New York-kvällarna är allt  ännu möjligt och Ture Sjolander har låtit något hända också inom fotografin.'
På Nordisk Rotogravyrs förlag kom ocksp en s.k. Expobok med bilder från utställningen och Erland Törngren skrev i Arbetaren: ' Bredvid Sjolanders bilder kan det mesta på den ambitiösa utställningen häromåret av 'Svenskarna sedda av 11 fotografer' verkar rena rama medeltiden. 'Ni är Fotograferad' är ett av de djärvaste kuppförsöken, ett av de fräckaste öppningsdragen som drabbat svensk fotografi.'
I April 1965 hade Sjolander arbetat fram den första svenska modellen för en multikonstutställning. Lunds Konsthall och Gävle Museum var de två utställningslokalerna. Tio utomhusplatser för affischering i Stockholm ingick liksom ett nyproducerat TV-program. Ett första försök att göra TV-konst direkt för mediet prövades tillsammans med producenten Kristian Romare SRTV och filmfotografen Lars Svanberg.
TV-programmet var uppbyggt på de redan i TV och i tidningarna visade grimasbilderna och kallades: 'Har Ni tänkt på att foto...? '
Hela utställningsensemblen fungerade utmärkt men TV-ledningen totalcensurerade programmet. En het debatt om förmynderi, moral och censur följde i pressen under en  lång tid framöver. 
I Kvällsposten den 24 April 1965 frågade Sjolander: 'Varför skall bilder översättas i ord? '
Bengt Olvång skrev i Stockholms Tidningen den 6 Juli 1965: ' Ture Sjolanders TV-inslag är framburit av en varm mänsklighet och en bisarr, upprorisk humor. Ett av de mest 'chockerande' inslage består av ett grandiost Vivaldistycke illustrerat med en liten pojke som petar sig i näsan. Allra grövst uppträder dock Sveriges-Radio-Television. Där gör sig enskilda avdelningschefer till självutnämnda censorer, som i 'svenska folkets namn' raderar ut programinslag som Sjolanders TV-film- Varje tanke på att låta åsikter och värderingar utveckla sig fritt är dem främmande. Radiomonopolet vakar över 'åsiktsbalansen' och bromsar alla försök att förskjuta den i radikal riktning.'
Jonas Sima skrev i Stockholms Tidningen den 23 October 1965: ' Sjolander har också åsikter och ett socialt temperament. Han har gjort sådan film jag helst will se - och göra.'
I Dagens Nyheter skrev Mauritz Edström den 28 Oktober 1965: ' Han prövar helt enkelt våra attityder till fotot genom att sätta in det i oväntade sammanhang. När han placerar in sina förstoringar på affischtavlorna och sedan filmar av dem, känns resultatet verkligen utmanande: vilka uttrycksresurser ligger inte obrukade under spindelväven av konventionell bildsyn!'
Någon offentlig motivering till censuren kunde dock inte TV-ledningen prestera och trots upprepade försök att få vissa delar av programmet  sänt meddelade dåvarande radiochefen sekreterare i brev till Sjolander att radio-TV chefen inte önskade någon telefonkonversation i frågan. Men Sjolander skulle få göra en ny film.
Detta är ett belysande exempel på var gränsen för 'moralen' gick i det svenska samhället 1965. Att ställa ut i ordets verkliga bemärkelse och därvid utnyttja TV-mediets resurser i direkt konstnärligt syfte var otänkbart. I synnerhet om man som Sjolander fotograferat Kungliga Akademien för de Fria Konsternas nakenmodeller och därtill fogade grimaser.
Gallerie Karlsson i Stockholm öppnade Sjolander en ny utställning där han förvandlat sitt bildmaterial i en ny teknik. Med hjälp av silk-screen-tekniken hade han framställt bilder på duk och papper. Ett traditionellt och rumsrent sätt att presentera ett i andra sammanhang 'olämpligt' bildmaterial. Bilderna var utförda i silver och vitt, ett utmärkt sätt att beskriva en illusion. Ett sätt att själv beskriva sin inställning till verklighet och bild.
Målningarna och de grafiska bladen var numrerade och signerade precis på det sätt såsom samhällets konventioner kräver.
Det nya materialet - duk och grafiskt konstpapper - lockade ut konstresencenterna denna gång.
I Dagens Nyheters Konstkrönika den 22 January, 1966, skrev OLLE GRANATH: 'Tekniken har de amerikanska pop-konstnärernas opersonlighet, men i motivet finns så mycket mer intresse för bildinnehållet. De spännande bilderna på utställningen är där man ser kollosalfotona på någon brandgavel i stan ovanför människorna, som glider förbi på gatan som anonyma skuggor utan att reagera inför de nya provocerande inslagen i stadsbilden. I brådskan kanske de inte uppfattat provocationen utan bara likheten. Det är något kusligt suggestivt över dessa bilder, som påminner om den dokumentära filmen 'Ögat' som visades på biograferna för något år sedan.'
När Annagreta Dyring i Populär Fotografi 1968 gjorde en sammanfattning av vad som hänt inom den svenska fotografin skrev hon bl.a.:
' Större eko på det svenska planet gav en något senare företeelse där Ture Sjolander har mycket att stå till svars för som initiativtagare. Det var de utsträckta tungornas tid. Grimasen i bild fick uttrycka en provokativt defensiv attityd genemot en möjligen alldeles för förväntansfull omvärld. Den avsåg att få upp en brygga mellan bild och däst betraktare, vore den så av löje beskaffad. Fotots demokrati fick en ny infallsvinkel. Den traditionella tystlåtenheten och de utnötta presentationsvägarna hade fått diskussionsvärdiga alternativ. En brygga således. Det spelade ingen roll - gör det i varje fall inte så här efteråt - om bryggan bestod av högaktning, den accepterades även om den var gjord av vämjelse eller avsky. Något av surrealism, ett stänk av dada. Huvudsaken var att betraktaren fick något att bita i.
Sjolanders fräcka revolt mot standardtänkande och fotografisk konformism kom i sin utpräglade form före andra försök i denna riktning i vårt land. Den rev gott i tankehärvor och bildgrubbel.'
TV-chefen Nils Erik Baerendtz kalled upp Sjolander till sitt tjänsterum och ett nytt avtal träffades för en TV-produktion.
Sjolander inbjöd sin 'bäste vän och ovän', konstnären Bror Wikström till ett samarbete på det nya verket. Detta arbete resulterade i nögot som Sjolander redan skisserat på i sin förra film, nämligen en upplösning - en distortion - av bilden. Något av en protest mot själva bilden. Det nya elektroniska verket kallades för 'TIME'.
Det journalistiska synsättet, som då liksom nu utmärker TV, definierade konstverket som 'film', men Sjolanders bilder har sällan låtit sig inordnas under några speciella rubriker. Hela hans verksamhet går ju ut på att överskrida de konventionella bildbegreppen och med hjälp av olika tekniker utforska varje bilds inneboende resurser.
På den av SRTV och Konstfrämjandet arrangerade Multikonst I, 1967 presenterades statiska bilder från 'TIME',  i silk-screen på duk. Signerade och numrerade av konstnärerna. Dessa konstverk presenterades i en serie TV-program från de etthundra olika utställningsplatserna i landet.
Men Sjolanders och Wikströms originalverk 'TIME', sändes dock ett halvt år innan Multikonst I, 1967, hade premiär. Så kan det gå när inte haspen är på!
'TIME', var liksom 'Har Ni tänkt på att foto...?' gjorda för TV med TV,s teknik och grundfunktioner för ögonen. Liknande elektroniska konstverk har sedan raketartat producerats på olika håll i världen. Videoart är nu ett etablerat begrepp. En amerikansk videoartist, Nam June Paik  (född i Korea), har tillämpat samma metoder vid framställning av sina verk efter det att Sjolander-Wikström demonstrerat 'TIME' både personligen och i TV för honom. På rekomendation av Moderna Museets dåvarande chef Pontus Hulten sökte Sjolander 1966 ett statligt konstnärs stipendium och han fick 6.000 kronor. Hulten hade bl.a. skrivit att: 'Sjolander har under senare år med stor iderikedom sysslat med projekt som sammanför  många och dyrbara förfaringssätt. Eftersom hans uppslag hör till de mest intressanta som framkommit på senare tid, vore det tacknämligt om han kunde komma i åtanke.'
Vilket han således gjorde.
I December 1966 reste Sjolander till London, Paris och Hamburg och fick av den franska televisionen (ORTF) en inbjudan att arbeta fram ett nytt verk. Tillsammans med journalisten Lars Weck, som då bodde i Paris, skisserades ett nytt 'program' kallat 'MONUMENT'. Ett samarbete som blev upptakten till ett omfattande mediakonstprojekt med enpublik på uppskattningsvis 150 miljoner. Lars Weck skrev i Dagens Nyheter den 4 February 1967 (innan samarbetet startat): ' Ture Sjolander har inte använt sin första längre utlandsvistelse till vallfärder till allmänt kända monument, om man nu inte räknar televisionen dit. Att arbeta direkt för TV finner han intressant både därför att man gör varje människas hem till ett galleri och därför att det ger så många tekniska möjligheter.'
Svensk Televisions intresse vaknade först sedan både den tyska och franska televisionen ställt upp på Sjolanders ideer. Produktionen kom till stånd genom  Kristian Romare på den svenska televisionen. Flera europeiska länder lät sända det färdiga verket som också i stor skala omformades till olika slags grafiska produktioner: LP-skivan 'Monument' med Hansson/Karlsson, Boken 'Monument', med förord av bl.a.  Bengt Feldreich och TV-tekniker, utomhusutställningar och galleriutställningar. Andra konstnärer inspirerades av bildmaterialet och färgsatte bildre ur 'Monument' i olja och i olika textila applikationer.
'Monument'-bilder visade på 5th Biennale i Paris hösten 1967 och Pierre Restany - en av Europas mest initierade konstkritiker - skrev att han på grund av en Sydamerikaresa tyvärr inte kunde närvara vid hela evenemanget utan fick nöja sig med de sista dagarna.: ' Men bättre sent än aldrig. Jag blev frapperad över Sjolanders verk, av deras absoluta modernism. Av hans säkra instinkt, hans poetiska användning av massmediets teknologi, en ikonografisk frigörelse på informationsteknisk nivå, på massornas språk. Sjolanders verk, som i sig förenar konst och teknik, blir ett försök att bevara vår poetiska överlevnad, en sant mänsklig, eller ännu hellre humanistisk insats i detta ords moderna betydelse.'
I mars 1967 formulerade Sjolander-Weck ett slags manifest i en tidning kallad  Bazaar no. 1 (utgiven av Gallerie Karlsson i Stockholm): ' Konstgalleriet måste komma till folket, tvärtom går bevisligen inte om man begär att konst skall få betydelse för mer än en minoritet. Utan att underkänna våra vanligaste gallerier eller Moderna Museets beundransvärda roll måste man konstatera att de i omfång inte på långa vägar kan mäta sig med ett medium som TV - den hittills effektivaste av våra distributionsformer för bilder.
De flesta är överens om  televisionens slagkraft, men i konstsammanhang brukar man endast räkna med televisionen som en publicitets maskin. TV kan göra program runt en utställning, förklara och locka  besökaren till själva källan, som är de in natura utställda föremålen. Få är vakna för att televisionen självt är ett medium och ett galleri för den bildskapande konstnären. Här spökar åter myten om originalet, den 'grej' som ensam är 'själva konsten'. En eftergift till samma myt är det när konstnärerna på 'Multikonst' ombeds handsignera alla sina hundra exemplar. Det hade varit mera logiskt att trycka, d.v.s. 'maskinsignera', ett massfabricerat konstföremål. Arbetar man direkt för TV-rutan med elektroniken som pensel skulle förmodligen ingen komma på ideen att låta konstnärer resa runt och signera alla miljonerna TV-mottagare.'
1968 studerade Ture Sjolander satellitsändningarna från NASA's rymdfärder runt månen tillsammans med sexhundra miljoner andra TV-tittare. Studiet resulterade i en ny TV-produktion för Sveriges Television kallad: 'Space in the Brain'. Färgtelevisionen hade nu kommit och det föll sig naturligt för en konstnär att kommentera dessa historiska händelser med ett nytt verk.
Ett nytt avtal med Sveriges Television träffades denna gång mellan Sjolander, Bror Wikström, Lars Svanberg och Sven Hoglund. Fotografen Lennart Nilsson levererade en nytagen bild av det mänskliga ögat sett från insidan och NASA's bildavdelning bidrog med det bästa filmmaterialet från alla tidigare rymdfärder. Den slutliga kommentaren i deras 'rymdopera' var en elektronisk färgexplosion. Temat i verket var två poler: den ena det vi kallar rymden - som vi inte vet så mycket om ännu -  och den andra - det människan registrerar genom ögat - och som vi heller inte vet så mycket om. Detta och människans fåfänga var den rymd - space - som konstnärerna avsåg. Ur detta statiska bildmaterial producerades posters och gobelänger. Hansson/Karlsson svarade för musiken till TV-'programmet'. En LP skiva gavs ut.
En bildanalys på den mystiska Greta Garbo blev Sjolander nästa ämne 1970. Den här gången var det inte frågan om elektroniskt bearbetade alster utan vanliga doumentära bilder. Ett både dokumentärt och kommersiellt framgångsrikt projekt.
Bilder boken om hennes liv utgavs på flera språk i bl.a. USA, Canada, England, Sverige och Tyskland.
Chaplins 'My Life in Pictures' var Ture Sjolanders idee och som kompensation för uppläggningen av denna bok beställde familjen Chaplin en grafisk portfölj innehållande 30 st. serigrafier, 60 x 60 cm. Portföljerna var signerade och numrerade av Sjolander samt autograferade av Charles Chaplin. Sjolander har intevjuat både Chaplin och Garbo och han kallar dessa samtidens stora för 'bilder'. Det är ju som sådana de mötts av sin miljonpublik.
Närmast i tur för Sjolander står ett experiment av ovanligare slag. Den 3-dimensionella fototekniken har hittills endast använts för reproduktion. Genom en elektronisk bearbetning av filmremsan efter liknande principer som han tidigare tillämpat, är det nu möjligt att på ett fritt konstnärligt sätt skapa 3-dimensionella skulpturer i hologramteknik. Ett sådant nydanande inom bildkonsten är mycket kostnadskrävande varför, ' den enskilde konstnärens resurser inte räcker för att experimenten skall kunna drivas på bredden och djupet. Sverige har nyligen fått sin första studio för elektronisk musik. När kommer fotografer och målare att ges tillfälle  att utforska detta nomansland mellan deras hävdvunna frontlinjer?', för att sluta med ett citat som inledde den här citatsamlingen. D.v.s. vad Öyvind Fahlström skrev om Sjolander 1961.
Rune Jonsson
Aug. 1977.

From the Swedish Culture Magazine
No: 3/1985
"1966 sände svensk television i en kanal - svartvitt förstås. Det häftigaste som  hittills visats var Per Oscarsson som drog av sig långkalsongerna i Hylands hörna och orsakade folkstorm. I detta folkhemska lugnvatten, innan Jan Myrdal ens fått Vietnambatongen i huvudet, började konstnärerna Ture Sjolander och Bror Wikström experimentera med TV-mediet som konstform.
Varför göra litografier i 100 exemplar när det går att sprida konstverket till8, 50, 100 miljoner människor via TV och satelliter, resonerade de. Men viktigast av allt var protesten mot själva TV-bilden med ett fritt och direkt konstnärligt ingrepp.
Men det gick trögt att få stöd för att förverkliga ideerna. Ramarna var minst sagt snäva. Det visste Ture Sjolander sedan tidigare. Året innan, 1965, hade han gjort ett första försök att göra TV-konst direkt för mediet - och blivit stoppad.  Programmet,  'Har ni tänkt på att foto...', var inplanerat i tablån men totalcencurerades av TV-ledningen. 'Jag har aldrig fått någon hållbar motivering till cencuren', säger Ture Sjolander i dag.
Kanske berodde det på att han fotograferat nakenmodeller i groteska vinklar och vilt grimaserande människor. Tillsammans med Oscarssons kalsonger ger det en bra bild av gränsen för moralen i Sverige 1965."
"Ture har sin atelje i en rosa träkåk på Gärdet i Stockholm, omgärdad av staket, mystiska skulpturer och hotfulla skyltar som varnar för hunden.
En bitter enstöring som sitter och kurar i sitt örnnäste och drömmer om de glada åren på 60-talet ?
Inte alls. Ture är fräsch och välpressad och ser klart yngre ut än sina 47 år.
Först några persondata:
Kungastipendiat. Står ej i telefonkatalogen och hans telefonsvarare är en av de mest svårforcerade.
Den första i Sverige, och antagligen också internationellt, som insåg videons och TV;s möjligheter för konst, kultur och avancerad kommunikation. Redan 1966 ville han sprida sina artvideos (fast det ordet inte var uppfunnit då) via satellit.
Multimediakonstnär som bland annat samarbetat med rockbandet Hansson&Karlsson. Hologramexpert. Författare till böcker om Greta Garbo och Charles Chaplin. Grundare av föreningen Video-NU-Videocentrum.
Förutom dessa visioner har Sjolander en rad andra projekt på gång. Han försöker få statliga medel till att dokumentera den offentliga konsten i Sverige (eller blir det McDonalds som sponsor?), han vill filmatisera Erik Lundqvists bok 'Ingen tobak, ingen hallelulja' (optionsrätt klar och kontrakt skrivit med Ann Zacharias och Måsen Film), han planerar en resa till Papua Nya Guinea och han prpagerar ständigt för ett positivt användande av den nya tekniken, till exempel satelliternas möjligheter."
"Sjolander började grunna över TV-mediets möjligheter och dess genomslagskraft. Han fann en samarbetspartner i Bror Wikström, ett jättelöfte från Konstakademien - som vänt ryggen åt dem som kallat honom 'löfte'. Sjolander och Wikström bildade ett radarpar som gick egna vägar, bortom popkonsten, vid den tiden den mest extrema konstriktningen.
Vi ville ge popkonsten på nöten, såtillvida att vi ville använda dom där stortavlorna utomhus som popkonstnärerna var inspirerade av och göra uttrycket på den platsen där reklamen satt.
Bror och jag var som hund och katt, vi jobbade på ett helt nytt tema, jobbade ett och ett halvt natt och dag på manifestationer, TV, utomhus, fotoutställningar och gallerier. Jag minns att Bror annonserade inne bland galleriannonserna i Dagens Nyheter: 'TankensGalleri', Kungsträdgården. Det var inget 'galleri', Kungsträdgården är ju alltid tankens galleri, den bild man får på näthinnan. Bror har lämnat konsten nu, han kan inte gå tillbaka och måla tavlor, han kan inte gå tillbaka i tiden. Biffmålarna hatade honom för att han låg före dem, både konstnärligt och akademiskt. Hela min verksamhet under de här åren var en protest mot ordet. Konstkritikerna skrev och skrev och trodde och tyckte. 'Skriv ni', tänkte jag."
"Kom för tio år sedan med ett färdigt ideepaket om en videostudio för forskning, utbildning och produktion. (Det har bordlagts i åratal av Kulturådet, som idag klagar över att beredskapen inför satellitprogram är dålig.) "
"Uppvaktade 1974 samtliga partier tillsammans med Bror Wikstrom. Krav: Höjning av Statens Konstråds budget för konstnärlig utsmyckning av offentliga lokaler. Hos vpk-ledaren Hermansson var klädseln arbetarkavaj, hos Bohman finskjortan och gråa kostymen. Resultat: Höjning från 3.7 till 11 miljoner.
(Ture har inget emot epitetet 'Kameleontmästaren'. "Jag kan det normala och vedertagna i samhället. Samtidigt är jag uttråkad av det. Jag laddar upp mig genom vårdslösa svängar... för att känna friheten.")
Så där ja. Till den ovanstående katalogen kan man tillägga att Ture Sjolander, om någon, kan kallas den svenska videokonstens fader. Arrangörerna av Videofestivalen i Stockholm i Februari-Mars lyckades övertala Sjolander att komma dit och berätta hur det hela började i Sverige. Ture dök upp, oklanderligt klädd i vit kostym och gammalrosa slips:
"Vi ville att konstnärena verkligen skulle ställa ut, inte ställa in på museer och gallerier", började Ture. Festivalens sista kväll visade Ture Sjolander sitt stoppade TV-program från 1965 på en 6x7 meter stor duk, strax efter föreställningen med amerikansk punk och undergroundvideo."
" -  Bildkonsten befinner sig idag i samma situation som litteraturen gjorde innan boktryckarkonsten uppfanns". Ett typiskt Sjolander-citat 1963. Han förklarar:
" - Ta en målare som Ulf Rahmberg, som gör symboliska bilder med starkt politiskt innehåll. Han jobbar ett halvår med en tavla - använder den dyraste duken och de dyraste oljefärgerna.
Sen säljer han den till nån tandläkare som stänger in den i nåt jävla vardagsrum.  Det är aldrig nån som får se den. När han har ett så viktigt symboliskt budskap, borde han måla på skithus papper med plakatfärg och få ut det på vykort, posters, video och television! Helst via satellit!
Distributionen är lika viktig som konsten: att kommunicera om kommunikation är lika angeläget som själva uttrycket för kommunikationen.
MonaLisa tavlan är inte intressant i sig, det är växelspelet mellan människorna som tittar på tavlan som blivit intressant. För tavlan i sig är det nästan ingen som är intresserad av, den är slut efter tre minuters tittande.
Oyvind Fahlstrom uttryckte det så här en gång: ' Häng upp en Rembrandt, den flyter ihop med korkmattmönstret efter en vecka'.
Det är bara en myt, en inbillning, att den skulle ha ett levande och fortsatt värde och att man kan se den på nytt nästa dag och nästa dag... Det måste vara fullkomligt tokiga människor som har en sådan upplevelseförmåga."
Oyvind Fahlstrom dog 1976 och när vi träffar Ture Sjolander hänger delar av Fahlstroms produktion på ett av Stockholms mer pretentiösa gallerier. Vi såg utställningen och fick en lätt svindelkänsla, eller var det äckel? Fahlstroms protester mot USA;s krigsföring i Vietnam säljs ut för halvmiljonen styck, och då handlar det om grafiska blad.
"Det är intressant, men egentligen inte så konstigt", säger Ture. "För det första: jag tror inte att Fahlstrom försökte uttrycka en protest, han kopplade in en modern händelse utveckling...." (magasinet/tidningen skadad oläsbart).
"Sjolander talar snabbt, välformulerat och övertygande. Han springer runtt i stugan och plockar fram klipp med citat som styrker hans teser. Han kan säkert vara en besvärlig jävel.
- En gång i tiden var jag ute och pratade konst med några komunfullmäktigegubbar. Jag föreslog att jag skulle få göra en grej med ett fingeravtryck i cement, där reflorna var en och en halv meter höga. Ja, det var ju en rolig idee, sa en kommungubbe. Man får väl tänka sig att det blir kommunalfullmäktige ordförandens finger avtryck då...
- Jag känner mig handlingsförlamad. Kan inte se någon utveckling. Jag kan inte göra som Michelangelo, sätta yxan i marken framför kommunalfullmäktiges ordförande och säga: 'Det var ju min idee, alltså mitt fingeravtryck i verket'.
I de socialistiska länderna är konsten också marknadsstyrd. Där finns kravet uppifrån: 'Din djävla konstnär, du skall måla en gubbe som slår med en slägga'. Så konstnärerna anpassar sig och blir duktiga fotografmålare."
"Ta konstföreningarna i Sverige. De är en enorm maktfaktor. Det finns 400 föreningar som lär ha 400.000 medlemmar tillsammans, på Atlas Copco, ICA, Honeywell Bull, ta vad ni vill. Det är en kul grej för dom som sitter vid en bildskärm om dagarna, dom får lite status när dom kan hålla på med konst på fritiden.
För att dom skall käpa in något till sina konstlotterier måste det vara något som all gillar, något insmickrande. Det här har konstnärerna blivit medvetna om så de målar något som alla kan gilla - istället för att vara panka."
Christian Wigardt/Erik Ohlsson  1985